Det finns album också finns det album.
Albumen har betytt så mycket mer än bara summan av låtarna.
Här är de album (och några bistra sanningar på vägen) som betytt mest för mig, de är inte inbördes rankade som någon slags "bästa"-lista utan de har samtliga varit väldigt betydelsefulla för att forma min musiksmak.
Jag inleder med de stela tyskarna; Kraftwerk. Computer World (alternativt Computerwelt i versionen där de sjunger på tyska) från 1981 är såhär inför 30-årsjubiléet fortfarande den mest futuristiska skiva jag någonsin hört. Aldrig har framtiden sett så klinisk ut och varken förr eller senare har analoga syntar och elektroniskt smatter låtit bättre. Min favoritlåt på skivan är Numbers (Nummern). Varje gång jag hör någon låt från skivan slås jag av hur banbrytande den är.
Skinny Puppy har sedan mitten av 90-talet gjort mer intressant än bra musik. Deras bästa album, Cleanse Fold and Manipulate, kom redan 1987. Här kan man verkligen prata om att musiken bildar en "audioskulptur" utan att vara pretentiös. Sequensermanin, samplingarna och de genomarbetat brustna ljuden bildar en perfekt ljudmatta. Man anar hela tiden att något är fel, att något hemskt lurar bakom nästa ton. Överraskningarna är många och jag kan fortfarande lyssna på albumet och hitta nya ljud, nya harmonier, än idag.
Mobys album Play från 1999 drog in mig i loungemusiken men med den där magiska touchen som Moby lägger på allting sedan dess (han låter ju fortfarande som om han spottar ur sig nya versioner av just Play). Mobys stil gör också att man får en känsla av att "vem som helst" skulle kunna göra det. Avspänt.
Förr eller senare dyker de upp: Depeche Mode. Depeche Mode både har varit och är så stora att jag inte kan nöja mig med mindre än två album. Speak and Spell, deras debut från 1981, är perfekt syntpop. Dansanta slagdängor när de är som bäst.
Sedan är det albumet Music for the Masses. Depeche Mode var inne i sin kanske "svåraste" period (för ett så poppigt band som de faktiskt är) och skivan är packad med desperation och ångest - allt som Depeche Mode inte verkade bekymra sig om 1981 har kommit tillbaka och sparkat dem i häcken 1987.
VNV Nation faller inom ramen för musik som jag missade när det släpptes men som spelades sönder och samman när jag väl hittat dem. Albumet Praise the fallen (eller PTF2012 som det är också är känt som) från 1998 är (enligt VNV Nation själva i en intervju jag läst) ett antikrig-album. Men om du inte visste det skulle du aldrig kunna gissa det. Det låter europeiskt, stolt, nationalistiskt och sorgset på samma gång. Slaget är nästan över, kriget väger på knivseggen och en döende hjälte gör sig redo för en sista heroisk lansstöt mot någon oerhörd fiende. Vi vet inte hur det till slut går men det är en magnifik resa.
Det har faktiskt hänt att jag fällt en tår när jag lyssnat på det här albumet.
Någon har klippt ihop klipp från filmen 300 till låten Procession. Titta, lyssna och njut.
När vi ändå tassar in på området nationalism är det på sin plats att ha med Laibachs album Opus Dei från 1987. Laibachs minst sagt provokativa nationalistiska framtoning komplett med pompöst sound, uniformer och nazistiska symboler smälte samman till ett magnifikt album. Laibach är ett konstnärskollektiv som redan under kommunisttiden i Jugoslavien provocerade (de lyckades vinna en tävling för att ta fram en poster som skulle visa på framåtanda genom att helt enkelt använda en nazistisk poster från andra världskriget och byta ut symbolerna, kommunistregimen var inte road när det uppdagades). Att de sedan ger sig på och slaktar pophits gör dem bara större.
Nästa album var egentligen en EP men vem bryr sig om såna petitesser? Big Blacks EP Lungs från 1982 är ett riktigt avbräck. Nuförtiden är förstås Steve Albini som sjöng och spelade i gitarr i Big Black en demonproducent med t.ex. Nirvana under sitt bälte (han producerade In Utero) men här tog han ett avskalat punkljud, trcykte in en trummaskin och spelade in allting så fort han kunde. Resultatet är omtumlande, Big Black känns fortfarande som en käftsmäll.
Det får avrunda den här gången.
